I lördags tänkte jag tag mig en liten tur. Vår fina granne är en sån där mager äldre herre som nog har sprungit en hel del. Han gav mig lite tips på bra löpvägar. Jag hatar att bara springa framåt och sedan behöva vända och springa tillbaka. Man vill ju ha en runda som tar en tillbaka utan att man ska vända...
Så halv åtta på lördagmorgon drog jag iväg. Åh, det var härligt, solen sken och det var alldeles lagom varmt. Och jag sprang och sprang. Sen började jag tveka, var det upp här? Eller där? Eller kanske där iallafall. Upp och ned sprang jag in på små avtagsvägar som tog slut efter någon kilometer. Någon väg kände jag mig så säker på att jag fortsatte in i skogen när vägen väl tog slut, det gick en stig och ja det kändes rätt. Till slut var stigen också slut och jag fick vända mitt i storskogen. Ja så där höll jag på i kanske 80 minuter. Svetten lackade och jag fick lite panik. Till slut hittade jag ett hus och en man som kunde peka mig vidare. Jag gjorde som han sa och historien upprepade sig, vägen tog slut och sen tog stigen slut. Vända igen. Ett annat hus där jag kunde fråga efter vägen. Nu struntade jag i små fina vägar, jag var bara ute efter att komma hem och dricka vatten. Så efter mycket om och men hittade jag en liten liten asfalterad väg, som efter ett tag blev en större asfalterad väg och se där: skyltar som kunde ge mig en riktning. Efter ett tag kunde jag också känna igen mig. Jag var nära Slussen som ligger 4 km hemifrån. Så då var jag äntligen på väg hem. När jag kom hem hade det gått två timmar och jag hade sprungit på bra snabbt. Min man var ganska orolig och var på vippen att åka ut och leta efter mig.
Det här var tredje gången jag sprungit bort. Suck. När ska jag lära mig?
Det positiva var att jag sprang lätt två mil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar